Ung och mustachlös
Rycktet sprider sig som en löpeld att jag har rakat av mig mustachen
och idag kom första bakslaget. Jag skulle helt oskylldigt köpa ett par öl
på systemet och när jag skulle betala så frågar kassörskan hur gammal
jag är. Hur gammal jag är!!! Jag blev alldeles paff och efter ett par
sekunder så lyckas jag få ur mig att jag är 21. Kassörskan log lite grann
och hennes blick antydde på att det nog var bäst för mig att plocka fram
körkortet och bevisa det. Det är väl bara att vänja sig för just nu har jag
inga planer på att spara ut mustachen igen.
Sista middagen med gänget?
Nej då. Enligt svensk lag så är vi skylldiga att träffas igen inom ett halvår...
Avbrutet prov
Idag var jag en av 37 soldater på campen som satte sig och skrev
högskoleprovet. Det känndes bättre än vad det gjort de tidigare
gångerna jag skrivit det. Eller rättare sagt det känndes bra tills det
återstod ca 15 min av sista provet då kompaniet blev tvugna att göra
sig redo för strid, vilket är snäppet högre än att göra sig
marschberedda. Men trots den incidenten, som slutade lyckligt, så
tror jag på en höjning den här gången.
Kvällen spenderade vi på en av Kosovos finare restauranger med
plutonen. Det blev ett par skratt bla. när kaptenen lite skämtsamt sa
till kyparen att maten vad god men servicen var usen och det visar sig
att kyparen kunde svenska. Tyvärr så åkte jag hungrig därifrån. Lika
självklart som att man har med priset i menyn så borde man också ha
med nettovikten på portionen.
Någon som håller med?
Sweconcup mästare!
Jajamen! Dragon Annihilation Forse Woriors stod emot trycket och vann den
pestigefyllda innebandyturneringen. Vi vann inte bara finalen utan också
samtliga matcher i hela turneringen. Som fysansvarig på plutonen så tar jag
naturligtvis åt mig en stor del av äran. Prisutdelare var heller inte vem som
helst utan självaste kontingentchefen.
Mycket stolta är vi och jag hade tänkt lägga upp en bild på det vinnande laget
strax efter slutsignalen men tyvärrr så har jag inte fått tillgång till bilderna ännu.
Dom hamnar väl på Facebook såsmåningom...
Takeover
består nu, efter att ha vårdat allt, i att överbriefa till dom om läget här nere. Känns ganska
bra att dom är här nu.
Hemmåt det bär för varje minut...
Några soldater som står fint uppställda då cheferna KS18 anlände
The end of an era
Måndagen innan jag åkte hem på leave så flyttade jag ur min barrack där jag bott de
senaste sex månaderna. Extra tråkigt var det med tanke på att jag var tvugnen att ta
ner min Wall of Fame. Så här blev den kompletta väggen tillslut.
De brev som kommer att komma de sista dagarna kommer att förvaras i en pärm och
tas med hem såsmåningom dom också. Frågan är bara vad jag ska göra med dom.
Jag tänker inte slänga något men det är ju synd om de bara blir liggandes där hemma
i nån byrålåda.
Ett steg frammåt
mellan januari-augusti och sen börja plugga i Uppsala till våren, men
ifall jag inte lyckas få jobb så sökte jag lite grejer för säkerhets skull. Om
jag ska vara ärlig så tror jag inte att det spelar så stor roll vart jag hamnar.
När jag väl kommit igång så kommer jag att trivas, så har det alltid varit,
men det visar sig.
Här är min anmälan:
- Naturvetenskapligt kandidatprogram, Fysik
- Introduktionskurs i meteorologi
- Fysik i vardagen
- Geovetenskap - planeten jorden
- Mot materiens inre - från kvasar till kvark
- Vattnet, klimatet och atmosfären
- Upptäckter i vårt planetsystem
- Nedslag i modern fysik med astrofysik
- Orienteringskurs i astronomi
Endast det första allternativet är i Lund, resten i Uppsala. Jag tänkte att
i fall jag kommer på andra tankar så kan jag ju läsa nån kurs i Uppsala
till våren i väntan på att programmet till hösten ska börja. Sen ska jag söka
till ytterligare en mission, den här gången i Afghanistan, men den åker jag
nog bara på om jag kommer på helt andra tankar.
American Graffiti
Ameican Graffiti igårkväll. Jag skulle ge vad som
hälst för att ha fått varit med på den tiden men det är
ju tyvärr inte så mycket att göra åt.
Bilarna, musiken, friheten, ALLT! Världens bästa film enligt mig.
Sen att Terry är ruskigt lik min lilla kusin gör ju inte saken tråkigare.
Här kommer ett litet smakprov:
Hemma igen
så har jag inget planerat och kommer om jag klarar av det att ta det lugnt. Oavsett hur det går
så är det skönt att vara hemma igen.
Mitt Arsenal
Här är en anledning varför jag fortsatte:
Inte långt kvar
Den 15:e januari 2007 ryckte jag in i lumpen och sedan dess har det
blivit ganska få dagar som min frukansvärt vältränade kropp (om jag får
säga det själv) inte har klätts i gröna kläder.
Den 30:oktober i år åker jag från Gardet till Borlänge
för att börja ett nytt liv.
Det är naturligtvis oerhört tråkigt, men innerst inne så vet jag också att det
är precis det jag vill. Det militära livet passar mig utmärkt och jag är oerhört
glad att jag har tagit vara på det så som jag har gjort. Man har utsats för
många prövningar och gång på gång så har man fått bevisa för sig själv
att man klarar av mer än vad man tror.
Men nu börjar det alltså bli dags att runda av alltihop. Till skillnad från studenten
då man hade de flesta klasskamrater i sin närhet efteråt och sprang på dom
stup i kvarten på stan så kommer nu alla att försvinna iväg runt om i landet
och det kommer att bli betydligt svårare att hålla kontakten.
Tur att nästan alla har Facebook;)