Sönnta, studenten och jag

People talking without speaking. People hearing without listening.


Simon and Garfunkel har sagt ett och annat som är värt att tänka på också, men jag undrar fortfarande Who stoped the rain?



 Nu är det lördag och torsdagens firande slutade väl inte helt oväntat med att vi mer eller mindre blev utslängda från baren som vi besökte i Skövde.    När jag visade prov på mina musikaliska sidor vid ett piano som stod där så var det droppen som fick bägaren att rinna över. Innan dess så han vi med både att bjuda minderåriga på öl och att vara allmänt dryga, men kul var det.

Men som sagt    nu är det lördag   och det är dags att ge sig ut i den vilda stadsnatten. Det verkar bli ett helt gäng med folk som alla har ett gemensamt: Alla kommer från olika platser i en och samma stad.    och det ska bli kul 

Nästa helg var det tänkt att jag skulle hälsa på en flicka som jag träffade i Australien men pusselbitarna passade inte riktigt den här gången så vi ska satsa till nån gång i sommar itället.   Så nu ligger fältet vid öppet för att det blir att fira en god kompis på sin 20-års fest. Måste bara hitta en fin present men det ska väl inte vara så svårt       eller?

 We'll go up around the bend

Försök att sätt dig in i följande cenario som hänt mig det senaste året:

 För sju månader sen åkte jag till Australien med två av mina bästa vänner för att se världen och leva livet.    Drygt tre månader senare måste jag åka hem för att göra lumpen och det dröjer två månader innan den första av de två kommer hem. Den tredje, den busiga lilla flickan, uppgav att hon skulle komma hem i början av juni.
Här om dagen när det började bli sent och jag var på väg att göra mig iordning för några sköna timmars sömn så knackar det lite svagt på dörren.    Vem fan kan det vara som kommer hit nu?  tänkte jag och går mot dörren ikädd endast försvarets blå/grå strumpor och gröna kalsonger plus ett svart linne som dolde min maskulina överkropp. Jag öppnar dörren och ser först ingen.   Men så ser jag någon som står och skruvar på sig lite längre bort på verandan.  Jag ser inte vem det är  men det är en feminim varelse i alla fall.   Jag hör sen en välbekant röst som lite tyst men med samma glada stämma som alltid säger:      hej      sen följer en av de längsta sekunderna i mitt liv då alla mina hjärnaceller och trådar som bearbetar diverse upplevelser och sånt som mina sinnen registrerar kopplas samman för att försöka uppfatta vad det är som händer,    men jag kan inte säga något.   Då hade det förmodligen blivit kortslutning    jag tar istället ett par steg ut i nattmörkret och vi faller i varandras armar.

 Jag tror inte att man vet hur mycket man saknat någon förrän man träffat personen igen.   Ungefär som att man inte vet hur mycket man uppskattar något förrän man har blivit av med det.       men det här är ändå annorlunda. Bara vi två vet vad det innebär att passa på att göra något medan sälarna är vakna   och bara vi vet att när vi än säger hej då så kommer vi alltid att ses på onsdag.

Det är skönt att ha kompisar som man känner. Även om man inte alltid vet var man har dom så vet man vilka dom är.  Jag tror att jag är yckligt lottad som har sådana kompisar.     Hoppas bara att dom känner mig...

  Bristen på frukosttillhörigheter gick i morse ett steg längre i sitt försök att svälta ut mig. Detta beror nog i stor utsträckning mest på att jag under gårdagen prioriterade pokerspelande framför att beblanda sig med okända människor i en livsmedelsbutik.   Detta är dock en ganska klen tröst när man vaknar alldeles utsvukten på morgonen, även om jag lyckades nästan oförskämt bra med korten igår.
 Det som hände var att jag satte mig med en nästan tom mjölkförpackning och en oöppnad av samma sort plus de två och enda torra brödbitarna som fanns kvar i skafferiet.   När jag hade tömt den nästan tomma mjölkförpackningen och börjat hälla från den andra så visar det sig att det är fil och inte mjölk i den.
 Jag drar nu två slutsatser:

1. Jag har förstört dagens frukost

2. Jag åt igår en onödigt omättande frukost som bar ansvaret till varför jag gick små hungrig hela dagen

Gårdagen blev annars ganska trevlig.  Hade jag fått välja så skulle vi ha blivit lite fullare och resultat av schlager-EM varit annorlunda, men det är alltid kul att träffa gamla kompisar igen och nu är det snart ett helt år sen vi tog studenten.  Tiden går så fort.   Jag undrar hur det kommer att vara om ytterligare ett år. Kommer jag att umgås med samma personer?  Kommer jag överhuvudtaget att bo på de här breddgraderna?    Det komer med tiden att bildas nya frågetecken, men jag är helt övertygad om att slitet som krävs för att räta ut dom kommer att vara mödan värd

 Nu har det gått elva dagar sen jag ansträngde mig att kasta in några rader på boggen senast. Jag skulle ha skrivit förra helgen men tiden blev för knapp beroende på att jag blev tvungen att ta ett tidigare tåg än planerat till Skövde i Söndags.   Men en sak har jag funderat på under dessa elva dagar: Vilka är det egentligen som läser det jag skriver? Jag kan se att det varje dag är folk som ägnar sin dyrbara tid åt att sätta sig vid en dator och klicka fram just den sidan som du läser på nu. Men vilka är dom?   Vem är du?  Varför bryr du dig om vad en lumparkille som nyligen växt ur målbrottet sysslar med på dagarna?

 Nu spelas Elvis "Good Luck Charm" på vinyl. En underbar låt på den underbara radiokanalen vinyl 107.1. När vissa låtar spelas så glömmer man bort det man tänker på och börjar nynna med. När låten väl är slut så har man oftast glömt vad man tänkte på och börjar tänka på nått annat.  Men det dröjer inte länge innan nästa gamla goding ljuder ur högtalarna och detta kan vara en förklaring till varför min blogg stundtals kan vara relativt osammanhängande.

 Vänskap      -   Accepterande av andras brister

 Hur som hälst.  Har du tagit dig så här långt så är du förmodligen verkligen intresserad av vad jag gjort de gågna elva dagarna.   Veckan i Skövde ångade på som vanlig med lite mer komplicerade övningar efter hand. På Fredagen åkte jag direkt hem till Jacke, min bästa kompis number one, för att se "Walk the Line" med några gamla klasskompisar. Den natten spenderade jag faktiskt i min egen säng för första gången på en månad. Dagen efter blev det utgång, som vanligt när det är lördag, och på Söndag bar det som sagt av ganska hastigt till Skövde.

På måndagen åkte vi i minibussar till andra sidan av Sveriges näst största sjö för slutdestination: Kvarn, ca en mil öster om Motala. Och där fanns det inte mycket att göra.   Ingen femkampshinderbana som jag spenderat dötiden i Skövde med och inget ställe att ta vägen utanför regementet då det omringades av minst en mil skog i alla riktningar.  Vi satt dag ut och dag in i en bioliknande sal och såg på en bild över ett landskap där det spelades upp olika cenarion med fiender lite överallt. Våra uppgifter var bla att ta ut koordinater, riktning och avstånd till fienden och att se till att nedkämpa dom med indirekt eld, det är mer komplicerat änn det låter jag lovar.
Sista dagen så gjorde vi det hela ute i naturen, utan riktiga granater, och då fick man en liten annorlunda uppfattning av det hela.

Det som gäller nu är att spendera helgen i brorsans lägenhet medan han är i Rom med flickvännen. Planen är väl att det dyker upp lite folk på Lördagskvällen för schlagerkväll och konsumering av alkohol...