Sönnta, studenten och jag

 Hade tänkt radera den här dagen ur minnet, men sen slog
det mig att det är sånna här dagar som jag vill komma ihåg.
Hela dagen har bestått av några små och några större
missöden.  Jag ska ta någar för er:

 När man står post vi klostret så ska man gå upp i givakt och
göra honör varje gång det passerar ett fordon ur KFOR-styrkan
så man håller utkik åt var sitt håll. Jag har dock råkat tappa
min högra lins (den på mitt bästa öga alltså) så synen var inte
på topp då jag fick syn på, vad jag trodde var, ett KFOR-fordon
och kommenderade min stridsparskamrat i givakt och vi gjorde
exercismässigt honör till bilen som visade sig vara en civil
stadsjeep och gubben som körde gapskrattade hejdlöst, och
jag hade svårt att hålla mig jag också.
Sen föjde några små incidenter med bla. fel patrulleringsväg
och sånt innan det var dags för den största tabben.

 Det var lunchdags och jag rotade fram färdiga  pasta med
kalkon-portioner ur frysen som var paketerade i pappkartonger.
Bara att värma på i micron tänkte jag och tröck på on. När det
plingade kunde jag konstatera att den var lika stenhård som
när jag stoppade in den och körde en gång till lite längre och
med lite mer värme och dök där efter tillbaka ner i min bok som
bara hade ett par sidor kvar. Efter en stund så sa det pling igen,
men det var fortfaande inte tinat så jag drog på max värmen och
körde på en massa minuter och skyndade mig sen tillbaka till
boken där det hade blivigt riktigt spännande. Några minuter
senare så gick brandvarnaren igång och när jag öppnade
micron så slog det ut en massa lågor(!)  Jag släkte det mesta
med handen och sprang sedan ut med kadavrerna och la det
på bordet. I samma stund gick en kille som jag hade pratat med
dagen innan förbi och utan att stanna tittade han lite snabbt på
den brinnande tallriken och sa:   Bon appétit!  och sen gick han
vidare. Hade han kunnat svenska så hade jag kontrat med
Svensson, Svensson  klassikern:    Flamberat heter det...

 Den här veckan vaktar jag klostret i Gracanica,  ja  inte bara
jag...   Det är en lite udda uppgift jämfört med övrig verksamhet
som vi har här nere och historien till varför vi gör det är både
lång och otäk så den hoppar jag över.
Det går att jämföras ganska mycket med högvakten på
Drottningholm.  Man står där och väntar på att tiden ska gå,
men man har i alla fall frihet att röra på sig några steg och man
får prata med folk också.  Sen så händer det ju lite grejer också.
En  arg nunna  som jag ett tag trodde var arg på mig, är ju inte så
lätt att veta när hon skriker en massa saker på serbiska, och två
svenskar som bara dök upp för att kolla läget. Högst oväntat.
I övrigt så har jag inte haft några som hälst problem att ställa om
mig från att jobba natt som jag hade trott. Jag är nog väldig
flexibel helt enkelt nu nnär jag tänker efter;)

 Jag har haft nattpasset, 22.00-07.00, hela veckan, hjälpt till
med patrullering och annat på dagarna då det behövts och
bara ätit ett mål mat per dag. Nu gör jag det sista nattpasset på
en dryg månad och det enda som håller mig vid liv är de
kokpiösa mängder kaffe som måste intas för att jag inte ska
hamna i ett komalikt tillstånd.
Även imorn kommer jag bara att få i mig mat en gång, om det
inte händer något så att jag måste avstå även det energiintaget,
och för att strö salt i såren så har min sovtid på förmiddagen
stryks då det dykt upp lite grejer som måste göras.

Men, men. Brist på mat och sömn har väl ingen dött av.      Eller?

Nybliven kapten:    Sönnert! Läs igenom det här och säg till om
                                  det är några konstigheter.
Soldat Sönnert:      Javisst!

Efter en stunds läsande

Soldat Sönnert:      Nä det var inga konstigheter.
Nybliven kapten:    Bra! Om Du förstår  så kan det ju inte finnas
                                  någon som kan ha några frågor om det.
Soldat Sönnert:      Tack för förtroendet...

 Det har varit många som hört av sig och frågat hur man ska
göra för att skicka brev och paket ner hit så jag har tagit reda
på all nödvändig information.

Vill man skicka ett brev, och det vill du, så är adressen:

KS 17 2112 Eric Sönnert
Skyttekomp
SWECON/KFOR
KOSOVO
190 50 STOCKHOLM ARLANDA

Vill man skicka ett paket, och det vill du såklart också, så är
adressen:

KS 17 2112 Eric Sönnert
Skyttekomp
SWECON/KFOR
KOSOVO
202 25 MALMÖ UTRIKES

Vi har ett svensk postkontor här nere så det behövs inga extra
frimärken. Ett paket får max väga 5 kg och ha ett maxvärde på
2000 kr. Det samma gäller för brev men dom får bara väga 2 kg.

Nu ska jag titta i brevlådan varje dag. Undra vem som skickar
först...

 Då är jag tillbaka på Camp Victoia igen efter att ha tillbringat en
dryg vecka på en av Kosovos högsta punkter.
Jag och mina tre kära gruppmedlemmar har varit grupperade
där uppe utan tillgång till varken telefon eller Internet,  varav jag
inte kunnat uppdaterat bloggen på ett tag.  Vår uppgift var att
bevaka platsen men eftersom hotbilden just där uppe är så pass
låg så har vi inte haft mycket att göra,  men nu är vi som sagt
tillbaka på campen så nu ska jag försöka skriva lite oftare.

 Då har de sista soldaterna tillhörande Ks17 kommit på plats
så när som på ett par stycken. Glädjen hos soldaterna som
varit här nere i ca 6 månader är svår att missa och man kan ju
inte låta bli att tänka på hur det kommer att vara de sista
veckorna här nere. Mycket  hopp och lek  verkar det som i alla
fall.  Det gäller för oss nu att klämma dom på så mycket
information som möjligt och få tips om hur man löser diverse
saker smidigast.
Har nog inte riktigt fattat att jag kommer att bo här tills i början
av november än. Kanske ska försöka få ventilationen i barren
att fungera för något säger mig att det inte kommer att bli
svalare framöver...

 Skickade precis iväg en anmälan till en massa
högskoleutbildningar till hösten. Jag kommer naturligtvis inte att
tacka ja till någon av dom  men jag tänkte att det kunde vara kul
och se om man kommer in nånstans.
Jag sökte en del fysik program i städerna Stockholm, Uppsala
och Lund  och som det verkar nu så ligger Uppsala bäst till men
det återstår att se.

 Då var vi framme i Kosovo och jag har redan hunnit fått ordning
på det mesta av utrustningen. Vädret är ganska skönt och det
mesta är lungt. Jag har däremot haft otur när det gäller vilken
barrack jag kommer tillbringa de flesta nätter i här nere. Den
saknar nämnligen det mesta  och för att strö salt i såren så har
gruppchefen i baracken mitt emot i stort sett all lyx man kan
tänka sig och lite till, men förhoppningsvis så får vi lite fler saker
till vår barrack om ett par dagar.

 
 Att det ska vara så svårt att säga hej då.  Det är ju inte första
gången som vi är ifrån varandra en längre tid, men den här
gången är det ju lite annorlunda och betydligt längre än de
övriga gångerna.
Det känns verkligen att vi båda inte mår bra av den andras
frånvaro   men då blir lyckan än mer total när vi återförenas.



Längtar redan...

 Då har jag också fått min krigsplasering.  Jag kommer bli
placerad som Eldledningsbefäl ifall riket måste skyddas och
det var väl ganska väntat att det skulle bli något sånt.  Skönt
att få det bekräftat innan jag åker till Kosovo i alla fall.

 I brist på konkurens så blir det molodifestivalvinnaren  Hero
som tar hem det. Jag trodde på den låten från första början
så det känns extra bra att den vann.