Sönnta, studenten och jag

Idag har jag ätit mycket mat.  Jag brukar äta ganska rikligt med just den varan  men idag har jag ätit mycket mat.  Det började med att jag, tillsammans med lillbrorsan och min ömma moder skulle åka in till stan för att utföra diverse småärenden.  Då varken jag eller lillbrorsan vid den här tiden på dygnet inte hade ätit luch så beslöt vi oss för att söka lyckan i några av de mathörnor som det bjuds på i Kupolen.  Det slutatde med att vi fick matsällskap av en inte helt obekant journalistjävel i följe med två flickor.     Allt gick som planerat tills jag hade ätit upp min portion då jag upptäckte att flickan brevid mig såg   färdigäten   ut trots att det fanns både kolhydrater och proteiner kvar på tallriken  så jag erbjöd mig att hjälpa henne med hennes tunga börda. Det hela slutade med att jag också åt upp den andra flickans halvätna portion  och var därefter mer eller mindre mätt.
Nåra timmar senare så bjöd min ömma moders ömma moder ut släkten på en bit mat i Leksand och då började det verkligen kännas att man redan ätit tre kebabtallrikar, men det var en alldeles utsökt löfbiff med örtsmör och pommes fites som slank ner som avslutning på den matglada dagen.

 Vaknade med en mindre behaglig kännsla, men ändå välbekant.   Halsont.    Jag kännde av det redan igår men valde ändå att ta en liten löprunda,   vilken jag alltså fick betala för idag   och tillråga på allt så har jag även gått och varit lös i näsan hela dagen.    Ingen träning för mig idag   var det första jag sa till mig själv innan jag klev ur sängen i morse.    Efter den obligatoriska fil-och-müsslifrukosten så funderade jag lite.    Vad finns det mer att göra?    Till min stora förskräckelse så kom jag inte på nått och eftersom jag tillhör den typen av människor som som föredrar att ha fullt upp hela tiden än att bara inte göra någonting så var det med en djup suck som jag konstaterade att det inte heller gick nått vettigt på TV.  Som tur var så kom fader vår på att  han, jag och lillbrorsan skulle ut och äta på dagen.  Sagt och gjort.  Men det tog ju inte upp hela dagen, så jag bestämde mig för att gräva djupare än någonsin i filmskåpet och långt där inne hittade jag en film med texten    Papillon          Hade ett svagt minne av att jag kanske spelat in den till min ömma moder  och att det i så fall borde vara en Steve McQueen-film.   Mycket riktigt så spelades huvudrollen av den stenhårde gamla stjärnan och vid sin sida hade han Dustin Hoffman som hade en ganska rolig roll i filmen.
Tyvärr så kom den här filmen, som handlar om en oskylldigt (enligt honom själv vill säga) dömd fånge och hans besatthet att fly från alla fängelser han hamnar på, aldrig upp till den normala kvalliteten på McQueen-rullarna. Det var en alldeles för stel film som saknade både spänning och fart.        Nej   inte för att jag har sett alla han filmer, men jag har svårt att tro att någon är bättre än Bullit.    Mitt tips till dig:  Vill du se en McQuee-film  så välj Bullit före Papillon.  Även om du inte gillar nån av dom så kommer du att föredra den förstnämnda...

Ledig.
Jag sov oavbrutet över tolv timmar den här natten.    Skönt att ta igen sömntimmarna som man missat de senaste dagarna.    Idag har jag avverkat min första lediga dag  men jag har väl inte gjort så mycket.     Det som jag själv är gladast över att jag gjorde idag var att lyssna igenom två Beatlesskivor som jag vanligtvis inte lyssnar på. Skivorna som just idag föll mig i smak var i tur och ordning:

With The Beatles
A Hard Day´s Night

Jag tänkte även bege mig in på Revolver, men då det kom folk i olika åldrar på besök så ryckte det i den där delen av hjärnan som säger att man ska vara lite social ibland också  så det hamnade på hyllan, men jag kanske tar tag i den saken i morgon istället.
Innan jag valde dessa udda Beatlesskivor så varvade jag upp med en av dom skivor som jag nog lyssnat mest på i mitt snart 20-åriga liv, trots att Elvisskivorna har snurrat villt i huset de senaste åren, nämnligen Well Respected Kinks.

Vad jag tänker lyssna på resten av kvällen?   Det visar sig nog...

 Bilresan ner till Arboga var betydligt längre än vad jag trodde.  Som tur var så hade jag fixat en stereo i bilen så att Johhn Fogerty kunde hålla mig sällskap hela resan, även om jag efter ett tag bytte ut honom för att få höra några toner av Bob Dyllan också.

Det dystra sommarvädret sänkte feststämningen en aning men när väl kareokemaskinen började bli varm så behövdes det inte mycket alkohol för att hitta sitt rätta jag.   När festen dock började att dö ut så begav mig jag och hyresvärlden iväg för att våldgästa en närbelägen privatfest.  Till vår förvåning så blev vi emottagna med öppna armar av folket och vi blev bjudna på diverse drinkar, mat och andra godsaker.
 Vid sådana här tillfällen så brukar det alltid finnas någonting som besvärar en i form av flugor, myggor etc. och så var även fallet denna gång, men i betydligt större storlek.  En hund vägrade ge mig vila. Satte jag mig ner så hoppade han upp i knät på mig och försökte jag ta ett par dassteg så kom tassarna upp på ryggen eller magen då också.     Jag upplevde det hela som mycket märkligt då det bara var mig som hunden var intresserad av.  När det blev dags för oss att rulla på oss så kom det fram en tjej och sa följande ord:   "Inte för att det spelar mig någon roll, men jag måste bara fråga. Håller ni på med narkotika eller nått?".  Vi tittade på varandra och sa skrattade sen lite lätt ut oss ett nej.   "Nehej, för det här är en narkotikahund och den har ju varit på dig hela kvällen så vi börjar ju undra. Han som sitter där borta är polis men han har ledigt nu så han bryr sig nog inte." Jag kännde hur svetten började rinna och rösten ljusna.  Jag kom på idén att byta kavaj och se vart hunden går då.  Det gjorde vi och hunden följde mycket riktigt efter kavajen.    Det är ju brorsans kavaj så jag får väl ta ett snack med honom när jag kommer hem sa jag innan vi skynndade oss därifrån  den där midsommaraftonen i Arboga med det dystra sommarvädret.

 Ja nu tror jag nog att jag har gjort något som väger tyngre än att bada bastu med Lasse Berghagen.
Jag har tagit emot och lämnat av Kinas president.  Är inte många i världen som varit lika nära honom som jag har. 
Förutom det så har det varit kompaniövning på Utö i Stckholmsskärgård och det var väl inget att häng i granen direkt. Dom som hade hand om övningen visste inte ens om att vår pluton skulle vara med så dom hade inga uppgifter åt oss vilket ledde till att vi bara låg och solade de första två dagarna.    Se gjorde dom om övningen så att vi också fick vara med litegran  men som sagt det var inget att hänga i granen direkt, men det var väldigt fina sommarnätter ute i Stockholmsskärgård som man fick uppleva.

Idag, middsommarafton, så bär det för första gången i mitt liv av till en plats utanför Dalarna. Jag ska nämnligen åka till en lumparkompis i Arboga. För er som är trogna läsare av bloggen så är det samma person som blev tappad i golvet med huvudet först när han var liten.   Say no more.

07-06-07 18:12  Soldathemmet, Kungsängen
 Ibland så undrar man vad man gör här.    Finns det inget vettigare att göra än att hålla på med det vi gör?   Idag och igår så har vi lastat in grejor i en container,  visst det måste ju göras  men det känns som om befälen bara ger oss uppgifter för att vi ska ha nått att göra...
Det verkar heller inte som om det kommer att bli som vi tänkt oss när vi ska till Utö på måndag för att inte återvända förrän onsdagen veckan därpå.

1. Vi kommer inte att bo i samma hål i marken hela tiden  vilket i och för sig bara är skönt.
2. Vi kommer att bära med oss mer utrustning än vad som tidigare var sagt, men vi kommer inte att få större ryggsäckar trots att det var sagt så.
3. Vi kommer kanske inte ens att skjuta skarpt trots att det nu borde bli andra gången vi gör det, men det kommer alltså kannske inte bli av över huvudtaget.

 Det här är tre punkter som har fått mig att ändra inställning en smula om våra nio dagar i fält. Det kommer kanske att bli ganska soft.  Jag längtar fortfarande tills torsdagen då man får ta sitt pick och pack och vara ledig från lumpen i tre och en halv vecka, men jag är inte orolig inför övningen.

Några öl gör mycket   tre inlägg på samma dag.   Jag kan inte hålla mig 
Vi dricker såklart   och jag hoppas att det blir mer snart.    Det har visat sig att två svenskar och en japansk tjej äe en oslagbar kombination i kubb.
Man blir så mycket mer tankspridd när man dricker och även om jag kommer att ångra det här inlägget imorn så är det så jag tycker nu.     Jag vet att jag är på vägen till att kolapsa men jag hoppas att jag inte har "utvecklat språket" allt för mycket i det här inlägget så att ni inte förstår vad det är jag skriver...

Hemma hos min bästa kompis. 19:28
 Ölen går ner en efter en. solen börjar göra lika dant.
Har suttit vid datorn ett tag nu och varken John Foggerty, Elvis Paul McCartney eller Johnny Cach har fått säga sitt på vinyl.      Det är verkligen inget klagomål!   Det har spelats väldigt bra musik hela dagen.
Snart ska vi träffa lite gamla klasskompisar och jag kan inte låta bli att tänka på att det är ett år sedan vi stod och grät i armarna på varandra på studentkvällen.    Vad är det då som får en att komma ihåg studenten mest?  Tror inte att jag får starkare flashbacks än när jag hör   summer of -69   Kan inte finnas ett enda studentflak sen den släpptes som inte har spelat den.
 I Stockhom tar folk studenten lite då och då  vilket leder till att man ser studentflak varje dag vart man än går, men här i Stockholm så händer allt på en gång   och jag tror att det är lite värre.  

Varför är då inte studenten gämförbart med när man slutade högstadiet?    Jo,  det finns en skillnad. I högstadiet så gick man med dom som bodde i närheten.  I gymnasiet så gick man med dom som hade samma intresse som en själv och som valde samma inriktning.   Man har helt plötsligt någonting gemensamt tillsammans.

Att ta studenten är inte bara att vara klar i skolan. Det blir också ett bevis på vilka man verkligen är kompisar med. För er som tar sstudenten nu så kan jag bara säga att tänk på det. Dom ni kommer att umgås med efter studenten, det är dom som är era riktiga vänner    hur tight klass ni än har varit.

Hur kommer det att bli när man muckar från lumpen...?

Det här är Larsson.  Larsson är inte riktigt som andra.  Larsson är speciell.  Larsson är en av dom som jag har tillbringat min tid med vid Svea Livgarde i Stockholm.  Larsson var en av dom som var patrullman med mig vid Drottningholmsslott i våras.  Larsson var min rumskamrat på luckan och var den som sov granne med mig på nätterna.
Nu är det slut med det.    Larsson har fått frisedel på grund av sitt trassliga knä.  Larsson kommer inte längre att stross omkring i korridoren på 6:e kompaniets nedre våning.

Tack för den här tiden Larsson.  Lycka Till med rallyn.   Vi ses i sommar!
 

                   Solen skiner   ju så finer    alla miner  blir till skratt!

 Jag tog mig en liten joggingrunda idag på förmiddagen och till skillnad från vad jag brukar göra så hade jag hela tre stopp på vägen:

stopp nummer 1.
 Jag blev mitt i en vägkorsning lite osäker på vilken väg jag skulle ta, jag var faktiskt nära att springa ner i diket (senast jag hade sama dilemma så satt jag på en cykel och tränade inför vättenrundan och det resulterade i trasiga byxor och handska, blödande knä, armbågar och hadflator, en näst intill oanvänbar cykel, ett hett temperament och jag svor att jag aldrig skulle ändra mig i sista stund vilken väg jag skulle ta). Vill också tillägga att det dök upp en bil i korsning som kanske spelade en viktig roll i mitt omkring yrande på vägen.

stopp nummer 2.
Jag sprang förbi mormor och såg att hon var på väg att gå lös på lite ogräs i rabatten när jag kom flåsande. Det här blev också det längsta stoppet då jag inte kunde motstå när hon som vanligt frågade: "Vill du ha kaffe?"

stopp nummer 3.
Efter sista kurvan så var det bara upploppet kvar och jag skulle precis lägga in min fruktade spurt, men min granne var ute och gick på vägen och eftersom jag inte har pratat med henne på ett tag så var stopp nummer 3 ett faktum.