Tennismatch
Så hade det då blivit dags igen. Efter att ha vunnit de två första matcherna ganska klart, för att sedan åka på en riktig dunderförlust senast så var förväntningarna skyhöga. Vem hade lyckats toppa formen bäst? Jag, som bara spelat en gång sen senast och då mot lillebrorsan som inte bjöd på mycket till motstånd, eller hon, som spelat konstant i ett halvår för att nu inte ha rört en tennisboll på fem veckor?
Man kunde nästan ta på stämningen när vi gjorde entré på banan denna ovanligt soliga torsdageftermiddag.
Uppvärmning:
Vi slog lite korta bollar, men när vi båda kännde att vi inte kom nän vart så fortsatte vi ganska omgående med långbollar för att sedan avsluta med ett par servar. Vi såg nog båda lite ringrostiga ut till en början när vi spred bollar över hela anläggningen, men sen började slagen att ta sig.
Första set:
Jag började serva och fick en oväntat enkel 3-0 ledning innan hon tog sitt första game, men sen var det inget snack om vem som ägde banan och jag vann första set med 6-1.
Andra set:
En rekord liten setpaus till följd av att hon kände att hon var pågång, och jag måste erkänna att hon fick in ett par heta bollar de två senaste gamen, ledde till att det blev ombytta roller och hon tog en alldeles för enkel 3-0 ledning. Vid ställningen 2-5 hände något matchavgörande. Hon säger följande mening:
"Jag har lite bråttom hem så vi kan väl köra ett tiebreak istället för det tredje setet?"
Jag kunde bara tolka det på ett sett. Hon tog för givet att jag inte skulle hämta upp underläget och även om det såg mörkt ut så fick det mig att tända till. Dock blev det nederlag med 2-6.
Tiebreak:
Jag nästan kokade när hon inledde servandet och jag kunde rycka till 3-0 direkt. Hon kom igen och utjämnade, men jag skulle bara inte förlora. Hon påstår att hon vann en boll till, mig gör det inget, så siffrorna skrivs till 7-4. Den sista bollen slog hon ett par decimeter bakom baslinjen.
Det måste varit så det känndes för Björn Borg när John McEnroe slog ut sista bollen i Wimbledonfinalen 1980 och han tar sin femte raka titel.
Skulle här ha lagt in en bild på henne och den tappra publiken, men telefonen raderade den så det blir en bild som får symbolisera mina kännslor sekunderna efter det blytunga segern
Man kunde nästan ta på stämningen när vi gjorde entré på banan denna ovanligt soliga torsdageftermiddag.
Uppvärmning:
Vi slog lite korta bollar, men när vi båda kännde att vi inte kom nän vart så fortsatte vi ganska omgående med långbollar för att sedan avsluta med ett par servar. Vi såg nog båda lite ringrostiga ut till en början när vi spred bollar över hela anläggningen, men sen började slagen att ta sig.
Första set:
Jag började serva och fick en oväntat enkel 3-0 ledning innan hon tog sitt första game, men sen var det inget snack om vem som ägde banan och jag vann första set med 6-1.
Andra set:
En rekord liten setpaus till följd av att hon kände att hon var pågång, och jag måste erkänna att hon fick in ett par heta bollar de två senaste gamen, ledde till att det blev ombytta roller och hon tog en alldeles för enkel 3-0 ledning. Vid ställningen 2-5 hände något matchavgörande. Hon säger följande mening:
"Jag har lite bråttom hem så vi kan väl köra ett tiebreak istället för det tredje setet?"
Jag kunde bara tolka det på ett sett. Hon tog för givet att jag inte skulle hämta upp underläget och även om det såg mörkt ut så fick det mig att tända till. Dock blev det nederlag med 2-6.
Tiebreak:
Jag nästan kokade när hon inledde servandet och jag kunde rycka till 3-0 direkt. Hon kom igen och utjämnade, men jag skulle bara inte förlora. Hon påstår att hon vann en boll till, mig gör det inget, så siffrorna skrivs till 7-4. Den sista bollen slog hon ett par decimeter bakom baslinjen.
Det måste varit så det känndes för Björn Borg när John McEnroe slog ut sista bollen i Wimbledonfinalen 1980 och han tar sin femte raka titel.
Skulle här ha lagt in en bild på henne och den tappra publiken, men telefonen raderade den så det blir en bild som får symbolisera mina kännslor sekunderna efter det blytunga segern
Kommentarer
Trackback