Sönnta, studenten och jag

Försök att sätt dig in i följande cenario som hänt mig det senaste året:

 För sju månader sen åkte jag till Australien med två av mina bästa vänner för att se världen och leva livet.    Drygt tre månader senare måste jag åka hem för att göra lumpen och det dröjer två månader innan den första av de två kommer hem. Den tredje, den busiga lilla flickan, uppgav att hon skulle komma hem i början av juni.
Här om dagen när det började bli sent och jag var på väg att göra mig iordning för några sköna timmars sömn så knackar det lite svagt på dörren.    Vem fan kan det vara som kommer hit nu?  tänkte jag och går mot dörren ikädd endast försvarets blå/grå strumpor och gröna kalsonger plus ett svart linne som dolde min maskulina överkropp. Jag öppnar dörren och ser först ingen.   Men så ser jag någon som står och skruvar på sig lite längre bort på verandan.  Jag ser inte vem det är  men det är en feminim varelse i alla fall.   Jag hör sen en välbekant röst som lite tyst men med samma glada stämma som alltid säger:      hej      sen följer en av de längsta sekunderna i mitt liv då alla mina hjärnaceller och trådar som bearbetar diverse upplevelser och sånt som mina sinnen registrerar kopplas samman för att försöka uppfatta vad det är som händer,    men jag kan inte säga något.   Då hade det förmodligen blivit kortslutning    jag tar istället ett par steg ut i nattmörkret och vi faller i varandras armar.

 Jag tror inte att man vet hur mycket man saknat någon förrän man träffat personen igen.   Ungefär som att man inte vet hur mycket man uppskattar något förrän man har blivit av med det.       men det här är ändå annorlunda. Bara vi två vet vad det innebär att passa på att göra något medan sälarna är vakna   och bara vi vet att när vi än säger hej då så kommer vi alltid att ses på onsdag.

Det är skönt att ha kompisar som man känner. Även om man inte alltid vet var man har dom så vet man vilka dom är.  Jag tror att jag är yckligt lottad som har sådana kompisar.     Hoppas bara att dom känner mig...