Fest i Närsen
Jag slår mig ner vid datorn och går in på vinyl107.com och klickar på "lyssna live"-knappen, men ingen musik ljuder ur högtalarna. Efter ett tag börjar det ändå att låta i spekrarna och mannen som tar första tonen är ingen annan än mannen, myten, legenden: John Fogerty.
Helgen spenderades som bekant i Bjesses stuga i Närsen. Jag har nu en liten ändrad uppfattning om vad definitionen för att bo i skogen är. Vi anlände sent på Fredags kvällen och varje dag jobbade vi med den långsamt minskande vedhögen.
Jag blir alltid på bättre humör när jag hör honom. Precis som att Buddy Holly alltid ler när han sjunger och att man inte kan vara ledsen när man lyssnar på "Walking on Sunshine" så piggar han alltid upp stämningen till en högre nivå.
Lördagen blev inget annat än en "dagen innan huvudvärk dagen". Väldigt tunnt med folk, men min och Jackes gamla musiklärare stod för underhållningen och det var väl det som höll kvällen uppe.
Alla vänner börjar droppa hem från alla världens hörn nu och bara ett fåtal tappra själar är kvar i världens största land: utlandet. Men det kommer väl en tid då alla är hemma igen och frågan är väl om allt kommer att bli som vanligt igen. Jag har ju själv anmält mig till att göra en insats i ett oroligt Kosovo nästa år och någonting säger mig att om det blir så så är det nog mycket som kommer att förändras.
Måndagen så. Bättre förutsättningar och bättre blev det. En äkta pistvaktvargtass, HB och lingonsyllt, och en och annan alkoholfylld dryck slank ner i oss allihop. Själva festen var sen i Dala-Floda och jag hade väl inte så stora förväntningar, men efter att ha visat mina bleka skinkhalvor genom builrutan på vägen dit så visade det sig att det var ett bra drag där.
Men nu är man hemma igen. Sammanlagt, nu när vi äntligen blev lediga sen tre veckor tillbaka, så kommer jag bara att 8 timmar i hemmet. Resten blev på andra platser och snart bär det av ner till Skövde igen. Den slappaste militärskolan i Sverige, det bara måste vara så, för att fortsätta specialutbildningen.
Helgen spenderades som bekant i Bjesses stuga i Närsen. Jag har nu en liten ändrad uppfattning om vad definitionen för att bo i skogen är. Vi anlände sent på Fredags kvällen och varje dag jobbade vi med den långsamt minskande vedhögen.
Jag blir alltid på bättre humör när jag hör honom. Precis som att Buddy Holly alltid ler när han sjunger och att man inte kan vara ledsen när man lyssnar på "Walking on Sunshine" så piggar han alltid upp stämningen till en högre nivå.
Lördagen blev inget annat än en "dagen innan huvudvärk dagen". Väldigt tunnt med folk, men min och Jackes gamla musiklärare stod för underhållningen och det var väl det som höll kvällen uppe.
Alla vänner börjar droppa hem från alla världens hörn nu och bara ett fåtal tappra själar är kvar i världens största land: utlandet. Men det kommer väl en tid då alla är hemma igen och frågan är väl om allt kommer att bli som vanligt igen. Jag har ju själv anmält mig till att göra en insats i ett oroligt Kosovo nästa år och någonting säger mig att om det blir så så är det nog mycket som kommer att förändras.
Måndagen så. Bättre förutsättningar och bättre blev det. En äkta pistvaktvargtass, HB och lingonsyllt, och en och annan alkoholfylld dryck slank ner i oss allihop. Själva festen var sen i Dala-Floda och jag hade väl inte så stora förväntningar, men efter att ha visat mina bleka skinkhalvor genom builrutan på vägen dit så visade det sig att det var ett bra drag där.
Men nu är man hemma igen. Sammanlagt, nu när vi äntligen blev lediga sen tre veckor tillbaka, så kommer jag bara att 8 timmar i hemmet. Resten blev på andra platser och snart bär det av ner till Skövde igen. Den slappaste militärskolan i Sverige, det bara måste vara så, för att fortsätta specialutbildningen.
Kommentarer
Trackback