Sönnta, studenten och jag

 Pendlade som vanligt mellan hopp och förtvivlan. Skrikit över alla  förbannade idioter  som borde ta en ordentlig lektion i hur man beter sig vid bordet.  Svurit till förbannelse då det omöjliga, mot alla odds, inträffar gång på gång.   Slagit så många gånger i väggen och alldeles för hårt så att jag knappt kunde knyta skorna när det var dags för den dagliga löprundan.
Men då.  På sista kortet efter en hygglig flopp så stod det nere i resultatrutan:  Färgstege.  Jag satte nästan allt jag hade  och blir synad av en liten stackare, som förmodligen satt på högsta färgen.
Lyckan var gjord!
Tänk vad lite som krävs för att man ska bli på bättre humör.