Sönnta, studenten och jag

 Här om dagen på gymmet så var jag med om en minnesvärd sak. Jag brukar
alltid ställa min vattenflaska på samma ställe för att då vet jag vart jag har den
och inte riskerar att tappa bort den  och på sistone så har jag också satt
nyckeln till skåpet runt flaskan för att gummisnodden är för liten för att få plats
runt foten.  Men så stod den inte där när jag skulle ha den och jag funderade
om jag hade ställt den nån annanstans eller om någon tagit fel för det är fler
som har liknande vattenflaskor. Efter en stunds letande så gick jag ut till
skåpet som står vidöppet och en kille bläddrar i min plånbok!
Vad fan håller du på med?  frågar jag varpå killen blir ställd och hostar fram att
han hittat min nyckel och nu letar efter ett legg så han kan se vems det är. Jag
knuffar undan honom från skåpet och sliter åt mig plånboken samtidigt som
jag ger honom en ond blick varpå han tar upp min telefon ur sin fick och säger:
Det här kanske är din.
Ja! Det är ju jävligt konstigt att min telefon ligger i din ficka när du  bara  ska
leta efter mitt legg i mitt skåp!  säger jag.
Ja, ehh... det är konstigt.  stammar han fram och går sen tillbaka ut och gymmar
vidarer som om ingenting hade hänt.
Jag sa till dom i receptionen som kollade upp hans namn och höll med mig om
att han såg lite drogad ut. Hans ansikte hängde ganska mycket vid ena kinden
och han var alldeles tom i blicken.
Resten av gympasset var jag så förbannad så jag tror aldrig att jag lyft så tungt
förrut. I alla fall något positivt med det hela.