Sönnta, studenten och jag

 För några dagar sen så var det 30 år sedan Elvis dog.  Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg då, men jag kännde inte att det behövdes.  Jag vet att jag aldrig kan beskriva vad jag känner för honom och att ingen heller kan förstå hur det är.   

Många har fått en felaktig bild av honom som en tjock gubbe som knarkade ihjäl sig, när han i själva verket hade svart bälte i karate och aldrig tog andra piller än det som han fick utskrivet av sin läkare.   Han var heller inte speciellt tjock, men pressen på honom gjorde att han kände sig tvungen att banta,  kanske som dagens tonårstjejer,   och när han hittades död, liggandes i fosterställning med en bibel tryckt mot bröstet, så hade han flera olika sorters bantningspiller och andra smärtstillande medel i kroppen.

Jag är också rädd för att Elvis mer har blivit ett begrepp än en person. Jag tror att folk har svårt att förstå att han också är en människa precis som du och jag med kännslor och problem.  En kompis sat till mig för några dagar "Du vet väl att det snart är 30 år sen Elvis dog? Det måste vi fira"  Jag skulle aldrig tänka så. Jag kan inte göra annat än att bara sörja hans bortgång