Sönnta, studenten och jag

 Bilresan ner till Arboga var betydligt längre än vad jag trodde.  Som tur var så hade jag fixat en stereo i bilen så att Johhn Fogerty kunde hålla mig sällskap hela resan, även om jag efter ett tag bytte ut honom för att få höra några toner av Bob Dyllan också.

Det dystra sommarvädret sänkte feststämningen en aning men när väl kareokemaskinen började bli varm så behövdes det inte mycket alkohol för att hitta sitt rätta jag.   När festen dock började att dö ut så begav mig jag och hyresvärlden iväg för att våldgästa en närbelägen privatfest.  Till vår förvåning så blev vi emottagna med öppna armar av folket och vi blev bjudna på diverse drinkar, mat och andra godsaker.
 Vid sådana här tillfällen så brukar det alltid finnas någonting som besvärar en i form av flugor, myggor etc. och så var även fallet denna gång, men i betydligt större storlek.  En hund vägrade ge mig vila. Satte jag mig ner så hoppade han upp i knät på mig och försökte jag ta ett par dassteg så kom tassarna upp på ryggen eller magen då också.     Jag upplevde det hela som mycket märkligt då det bara var mig som hunden var intresserad av.  När det blev dags för oss att rulla på oss så kom det fram en tjej och sa följande ord:   "Inte för att det spelar mig någon roll, men jag måste bara fråga. Håller ni på med narkotika eller nått?".  Vi tittade på varandra och sa skrattade sen lite lätt ut oss ett nej.   "Nehej, för det här är en narkotikahund och den har ju varit på dig hela kvällen så vi börjar ju undra. Han som sitter där borta är polis men han har ledigt nu så han bryr sig nog inte." Jag kännde hur svetten började rinna och rösten ljusna.  Jag kom på idén att byta kavaj och se vart hunden går då.  Det gjorde vi och hunden följde mycket riktigt efter kavajen.    Det är ju brorsans kavaj så jag får väl ta ett snack med honom när jag kommer hem sa jag innan vi skynndade oss därifrån  den där midsommaraftonen i Arboga med det dystra sommarvädret.