Sönnta, studenten och jag

                   Solen skiner   ju så finer    alla miner  blir till skratt!

 Jag tog mig en liten joggingrunda idag på förmiddagen och till skillnad från vad jag brukar göra så hade jag hela tre stopp på vägen:

stopp nummer 1.
 Jag blev mitt i en vägkorsning lite osäker på vilken väg jag skulle ta, jag var faktiskt nära att springa ner i diket (senast jag hade sama dilemma så satt jag på en cykel och tränade inför vättenrundan och det resulterade i trasiga byxor och handska, blödande knä, armbågar och hadflator, en näst intill oanvänbar cykel, ett hett temperament och jag svor att jag aldrig skulle ändra mig i sista stund vilken väg jag skulle ta). Vill också tillägga att det dök upp en bil i korsning som kanske spelade en viktig roll i mitt omkring yrande på vägen.

stopp nummer 2.
Jag sprang förbi mormor och såg att hon var på väg att gå lös på lite ogräs i rabatten när jag kom flåsande. Det här blev också det längsta stoppet då jag inte kunde motstå när hon som vanligt frågade: "Vill du ha kaffe?"

stopp nummer 3.
Efter sista kurvan så var det bara upploppet kvar och jag skulle precis lägga in min fruktade spurt, men min granne var ute och gick på vägen och eftersom jag inte har pratat med henne på ett tag så var stopp nummer 3 ett faktum.