Sönnta, studenten och jag

 Hade stält mig i kön till Pressbyrån för att betala för den
pastasallad med ost och skinka som jag hade tänkt äta innan
jag hoppar på tåget till Borlänge.
"När går ditt tåg?"   frågar hon som jag tänkt dela tiden med
fram tills dess att tåget skulle gå.
"16.55.  Hurså?"
"Då har ju du jätte bråttom.  Klockan är tjugo i nu."
Vi tog farväl där, men ses ju på Söndag igen.  Jag begav mig
utan pastasallad och med en knorrande mage mot tåget  då
det slog mig att jag inte hämtat ut någon biljett(!)
Jag tog längre steg oftare, som det heter i armén, och upptäckte
att kön till biljettautomaterna var näst intill otäkt lång.  Jag rusar
genom Centralen  bort mot tåget där jag vet att det ska finnas två
till och trots att det var kö där också så han jag ta ut min bijett och
komma ombord på tåget.

 Väl på tåget så dröjde det inte länge förrän min MP3, mitt i
Man In Black,  fick slut på batterier och jag valde att rota fram min
sudokubok för att ha något att göra.
Här kommer själva idén bakom det här inlägget.

Jag öppnar väskan och börjar leta i ytterfacket efter penna och
sudd. Jag hittar pennan men suddet verkar försvunnet bland alla
hudsalvor. Däremot så märker jag att jag lagt ner ett äpple i väskan,
släpper tanken på allt annat och tar fram äpplet,  och sudokuboken
av bara farten,  innan jag fortsätter leta efter suddet.  Efter ett tag så
hittar jag det och ska precis ge mig in i sifferspelet då jag märker
att pennan är spårlöst försvunnen(!)   Jag letar i knät, på sätet och
på golvet innan jag ger upp och dyker ner i väska igen för att ta fram
en annan penna. Efter ett tag så hittar jag en  och i samma stund
som jag öppnar boken så hittar jag  den första pennan.  Den satt
mellan tänderna hela tiden och är förhoppningsvis förklaringen till
varför jag blev anfådd av att gräva i väskan.
Jag valde att använda pennan som jag hittade först och i ren ilska
löste jag fyra stycken soduko på rad.