Sönnta, studenten och jag

 Hade tänkt radera den här dagen ur minnet, men sen slog
det mig att det är sånna här dagar som jag vill komma ihåg.
Hela dagen har bestått av några små och några större
missöden.  Jag ska ta någar för er:

 När man står post vi klostret så ska man gå upp i givakt och
göra honör varje gång det passerar ett fordon ur KFOR-styrkan
så man håller utkik åt var sitt håll. Jag har dock råkat tappa
min högra lins (den på mitt bästa öga alltså) så synen var inte
på topp då jag fick syn på, vad jag trodde var, ett KFOR-fordon
och kommenderade min stridsparskamrat i givakt och vi gjorde
exercismässigt honör till bilen som visade sig vara en civil
stadsjeep och gubben som körde gapskrattade hejdlöst, och
jag hade svårt att hålla mig jag också.
Sen föjde några små incidenter med bla. fel patrulleringsväg
och sånt innan det var dags för den största tabben.

 Det var lunchdags och jag rotade fram färdiga  pasta med
kalkon-portioner ur frysen som var paketerade i pappkartonger.
Bara att värma på i micron tänkte jag och tröck på on. När det
plingade kunde jag konstatera att den var lika stenhård som
när jag stoppade in den och körde en gång till lite längre och
med lite mer värme och dök där efter tillbaka ner i min bok som
bara hade ett par sidor kvar. Efter en stund så sa det pling igen,
men det var fortfaande inte tinat så jag drog på max värmen och
körde på en massa minuter och skyndade mig sen tillbaka till
boken där det hade blivigt riktigt spännande. Några minuter
senare så gick brandvarnaren igång och när jag öppnade
micron så slog det ut en massa lågor(!)  Jag släkte det mesta
med handen och sprang sedan ut med kadavrerna och la det
på bordet. I samma stund gick en kille som jag hade pratat med
dagen innan förbi och utan att stanna tittade han lite snabbt på
den brinnande tallriken och sa:   Bon appétit!  och sen gick han
vidare. Hade han kunnat svenska så hade jag kontrat med
Svensson, Svensson  klassikern:    Flamberat heter det...