Sönnta, studenten och jag

 Efter en mindre lyckad avslutning på lördagen så blev det dags att dra sig mot Livgardet.   Det var ju högvaktvecka på G och alla var såklart förväntansfulle över var man skulle bli plaserad.  Jag och mina tappra gruppmedlemmar hamnade i patrullen som är bland det skönaste man kan vara,  men ack.   Dåligt med sömn för mig och inte minst för min patrullchef resulterade i att vi fick lite problem med att lösa våra uppgifter.   Lung.  Kungen lever fortfarande. Däremot så var jag lite orolig om man själv skulle överleva bland alla tokiga japaner.    En japanska var i följe med två till och som kunde svenska frågade om det gick bra om det tog kort på mig.    Då jag gillar att vara med på kort, till skillnad från en god vän...,   så svarade jag  ja.  Tjugo sekunder senare så flockades dom kring mig och fler kom springande från alla håll och var som tokiga när dom såg att det fick ta kort på vakterna.  En kille hade till och med med sig en  enorm  videokamera som han tryckte upp i ansiktet på mig medan han skrek en massa grejer på japanska.  Jag trodde aldrig att de skulle ge sig, men tillslut lyckades jag hitta en lucka i vimlet och kunde fly. 

 Nu ska man i alla fall få dra sig hem till det sköna Dalarna och ladda upp inför nästa veckas stenhårda stadsskytte test. och veckan där efter ytterligare en veckas högvakt.   Åtrestår att se om det är lika mycket östasiater där då också...

Jag tog beslutet att stanna kvar i den kungliga huvudstaden över helgen. Detta grundar jag på att det var dags att återförena en oslagbar trio sominte har setts tillsammans på sju månader.
Jag mötte upp den ena på centralen för att sedan   näst intill smärtfritt    bege oss till den tredjes tillhåll och börja planera inför helgens äventyr.
På fredagen startade vi med att börja smådricka i lägenheten innan vi beslutade oss för att söka lyckan ute i det vilda nattlivet   och kvällen blev ganska lyckad.

Återstår att se vart lördagskvällen tar oss...

 Efter att min gamla Austalien-köpta kameras display sprack för ett drygt halvår sen och att jag spanat in ett par minnessparande manicker de senaste dagarna, så blev detta dagen då det blev dags att avslöja min fyrsiffriga kontokortskod för experts svarta kortdragare.
Jag hade väl ett par att välja på men efter ett alvarligt snack med en av de anställda så var det bara en kamera som föll mig i smak.

Gick för övrigt upp ganska tidigt idag för att se till att en Australienfödd bekantskap skulle få prova på att spela curling, eller som han uttryckte sig    that silly game when you are cleaning the floor infront of a rock,    men tyvärr så var curlinghallen stängd för reparation under sommaren.

 Det slog mig just att jag har mindre än en vecka kvar på semestern(!)  och vad har jag gjort?   Jag har varit alldeles för upptagen med att inte göra någonting så jag har inte haft tid att vila.

Det jag gjort hittills på semestern:

Varit utanför Dalarna på midsommar
Solat
Tränat
Festat
Lökat

Saker kvar att göra:

Filmkväll
Tältning
Träffa mer kompisar
Mer fest

Hon:   Åh! Vilken snygg kille som står där borta.
Han:   Kolla bruden! Hon är riktigt het.
Hon:   Den där filckan där borta, hon är så söt.
Han:   -------

Varför kan inte killar säga att andra killar är snygga? Det händer aldrig.  Kansken att nån säger att någon ser bra ut, men aldrig mer än så.   Varför ska det vara så?   Jag kan säga att killar är snygga och då får man alltid konstiga blickar från både killar och tjejer, men om jag tycker det varför ska jag då inte kunna säga det?    Jag tycker att den snyggaste människan som någonsin existerat är  James Dean  och det står jag för    han är till och med snyggare än Elvis  och det säger väl det mesta. Jag är helt övertygad om att fler tycker som jag men som bara inte säger det.
 
I det samhälle vi lever i idag med alla modeller och modemagasin till höger och vänster så borde väl alla ha en nummer ett.   Vilken är din nummer ett?   Min är och förblir James Dean.

 Ibland så får man den där känslan av att man är ganska dum.   Det inträffade två gånger idag  med ganska kort mellanrum.  Två händelser som helt frånskiljt från varandra fick mig att känna mig nästan lite värdelös.
Det första som inträfade fick mig först att känna mig lurad  av mig själv.   Jag hade helt omedvetet lurat mig själv och byggt upp en påhittad verklighet som inte stämde.
Det andra kan jag väl mer eller mindre skratta bort men jag han ändå få den där obehagliga känslan som jag så väl klarar mig utan.

 Inget mer sånt, tack!

 Så hade det då blivit dags igen.   Efter att ha vunnit de två första matcherna ganska klart,  för att sedan åka på en riktig dunderförlust senast så var förväntningarna skyhöga.    Vem hade lyckats toppa formen bäst?    Jag, som bara spelat en gång sen senast och då mot lillebrorsan som inte bjöd på mycket till motstånd, eller hon, som spelat konstant i ett halvår för att nu inte ha rört en tennisboll på fem veckor?
Man kunde nästan ta på stämningen när vi gjorde entré på banan denna ovanligt soliga torsdageftermiddag.

Uppvärmning:
Vi slog lite korta bollar, men när vi båda kännde att vi inte kom nän vart så fortsatte vi ganska omgående med långbollar för att sedan avsluta med ett par servar.   Vi såg nog båda lite ringrostiga ut till en början när vi spred bollar över hela anläggningen, men sen började slagen att ta sig.

Första set:
Jag började serva och fick en oväntat enkel 3-0 ledning innan hon tog sitt första game, men sen var det inget snack om vem som ägde banan och jag vann första set med 6-1.

Andra set:
En rekord liten setpaus till följd av att hon    kände att hon var pågång,     och jag måste erkänna att hon fick in ett par heta bollar de två senaste gamen, ledde till att det blev ombytta roller och hon tog en alldeles för enkel 3-0 ledning.      Vid ställningen 2-5 hände något matchavgörande. Hon säger följande mening:
"Jag har lite bråttom hem så vi kan väl köra ett tiebreak istället för det tredje setet?"
Jag kunde bara tolka det på ett sett.  Hon tog för givet att jag inte skulle hämta upp underläget  och även om det såg mörkt ut så fick det mig att tända till. Dock blev det nederlag med 2-6.

Tiebreak:
Jag nästan kokade när hon inledde servandet och jag kunde rycka till 3-0 direkt. Hon kom igen och utjämnade, men jag skulle bara inte förlora. Hon påstår att hon vann en boll till, mig gör det inget, så siffrorna skrivs till 7-4. Den sista bollen slog hon ett par decimeter bakom baslinjen.
Det måste varit så det känndes för Björn Borg när John McEnroe slog ut sista bollen i Wimbledonfinalen 1980 och han tar sin femte raka titel.


Skulle här ha lagt in en bild på henne och den tappra publiken, men telefonen raderade den så det blir en bild som får symbolisera mina kännslor sekunderna efter det blytunga segern

 Med bilen på verkstaden så kommer man inte så långt.   Framför allt inte när regnet öser ner.  Som tur var så sprack det upp nu på eftermiddagen så den dagliga löprundan gick att rädda.
Dagens sysselsättning har blivit att sitta vid datorn och läsa bloggar, och att spela lite poker.   Det är så kul att läsa hur andra ser på saker och ting och att kunna kommentera det dom skriver och se vad dom pysslar med på dagarna.
Det är förövrigt inte bara i Wimbeldon som matcherna blir uppskjutna pga. regn.   Jag tänkte ta cykeln  (bilen är ju som bekant på verkstaden)  till min match på förmiddagen,  men pga. den enorma mängd nederbörd som släpptes ner från himmelen så skall matchen spelas imorn eftermiddag istället.  Matchstatistik kommer i nästa inlägg...

Det är viktigt med förebilder.      Du känner säkert knappt hälften av dom här gubbarna, men det är några av dom som jag ser upp till  här i världen
                       
                      
Det är dom som jag tänker på och som får mig att fortsätta även när det går som tyngst




    Tack för att ni finns där när jag behöver er